Vi lever på snabbnudlar och badar i ett ljummet hav
Gatorna är så smala att det är svårt att gå i bredd och det luktar främmande precis överallt.
Människorna vi passerar slåss om vår uppmärksamhet, alla vill att vi ska handla något från just deras affär.
Det är som att vi har "turister" skrivet i pannan med röd färg.
Solen bränner och sanden är så mörk att den nästan är svart.
Det spelar ingen roll hur stilla jag ligger, sarongen blir ändå sandig efter bara någon minut.
Men vetskapen om att befinna mig på en strand, så nära havet, gör mig alltid lugn.
Försöker få solkrämen att fastna och envisas med att läsa liggandes på rygg trots att det värker i armarna.
Prutade ned en fotlänk flätad av snäckor som nu klär min ankel och får mig att känna mig sådär härligt "semestrig".
Förkylningen har naglat sig fast sedan vi kom hit och Melina hoppar till varenda gång jag nyser.
Jag har blivit expert på att öppna citroner med skaftet på en sked.
Vi tvättar kläder i handfatet och hänger upp dem i en avancerad tvättline-konstruktion.
Skapad för att på en liten yta kunna rymma så många plagg som möjligt.
Min mobil har börjat krångla regelbundet nu, kanske för att den är överfylld med foton.
Vi rör oss mellan hotellrummet, stranden och supermarket, målet med veckorna här var att vila och det gör vi till fullo.
Rensar huvudet genom att lyssna på podcaster och försöker plöja igenom böckerna, som hittills legat nästan orörda i resväskan under de senaste månaderna.
Det känns som att vi lever farligt varenda gång vi ska gå över gatan, då det varken finns trafikljus eller regler.
Alla tutar precis hela tiden och de ständiga oväsendet tar ibland mycket energi.
Bali gör mig stressad och avslappnad på samma gång.