sagaaginger.blogg.se

Redan innan vi lämnade Sverige bestämde jag och Melina oss för att vi skulle hoppa fallskärm, så när vår vän Marine ville göra det på sin födelsedag såg vi det som ett utmärkt läge att hänga på. Vi bokade allt med mindre än en veckas framförhållning och i söndags stod vi där, fullt utrustade och aningen livrädda. 

 

På plats i det lilla, trånga flygplanet åkte känslorna upp och ner, likt en jojo. Ena sekunden var jag så otroligt nervös och undrade vad jag hade gett mig in på. I nästa stund blev jag väldigt taggad och kände mig redo för att testa gränserna. Självklart var det en bonus att få se Byron Bay från ovan, galet vackert.

 

Innan färden upp i planet hade instruktörerna gått igenom exakt vad vi behövde tänka på under själva hoppet, så när vi kastades ut i luften fokuserade jag endast på att hålla armarna stilla och helt hållet lita på min instruktör Danny. Efter en liten stund knackade han mig tre gånger på axeln, vilket betydde att jag skulle sträcka ut armarna.

 

Under ca 60 sekunder föll vi helt fritt. Jag tänkte "hur hinner han fälla ut fallskärmen i den här intensiva hastigheten?" I efterhand fick jag veta att kroppen vänjer sig vid den sortens stress efter ett antal gånger, vilket gör att de som hoppar fallskärm dagligen upplever den minuten i slow motion och hinner både tänka och agera under tiden. Det enda jag minns är att mitt ansikte fladdrade, en vag smärta i öronen och att munnen blev torr av det hårda lufttrycket. 

 

Ett plötsligt ryck som gjorde väldigt ont i brösten och vi hängde i en fullt utvecklad fallskärm. I den stunden hann jag samla tankarna och overklighetskänslan försvann. Allt kändes väldigt stilla och det var riktigt häftigt att betrakta världen uppifrån samtidigt som vi flöt genom luften. 

 

Jag njöt verkligen till fullo, att livet kan vara så vackert! Tystnaden fick mig att börja småprata med Danny, som berättade att han hoppat fallskärm över hela världen, minst 7900 gånger. Sedan påminnde han mig om hur viktigt det var att inte stöta i marken med benen under landningen, så jag övade några gånger på att greppa mina ben och hålla dem uppe. Att göra det samtidigt som mina armar satt fast i en sele var inte det lättaste. 

 

Vi lyckades landa utan att jag bröt några ben, slog istället i fingret men det var inget allvarligt. Efteråt var jag så otroligt nöjd och stolt över mig själv, även om det självklart var instruktören som faktiskt gjorde allt jobb. Den känslan av att klara av vad som helst är helt klart värd lite smärta i öronen, nervositet och ett stukat lillfinger.